robustkanin

Luang Prabang. Stad nummer tre. Staden med lugnet, som det sags. Jag tror att vi alla behover det. De senaste dagarna har blivit lite val, lat mig saga, blota, harda, trotta, konstiga, galna... Jag kan forstsatta, men tanker istallet forklara for er vad vi har utsatts for. TUBING! Det alla backpacker under 25 (jag tror att Even var aldst) aker till Vang Vieng for att gora. Man haller till vid floden, langs den finns X antal barer dar man inte kan kopa ol eller drinkar, man kan bara kopa hinkar. Med sprit da, forstass. Sedan har man ett gummidack som man anvander som farkost i floden for att ta sig mellan barerna. Pa barerna spelas musik som "Sexy Bitch" och "bad romance" som alla halvnakna manniskor alskar (aven jag). Allt var som hamtat fran nagon amerikansk Highschool film. For att forenkla allt sa gick det egentligen bara ut pa att vara full. Javligt full. Men vi var lite anstandigare an sa, faktiskt. Men jag erkannar att vi hade javligt kul. Det fanns aven lianer, gungor och linbanor att slanga sig i vid barerna. Sjalvklart provade jag linbanan. Tva ganger. Tva ganger da mina fotter inte ville landa forst i vattnet. Det ville istallet min rygg.

Nu sitter jag har med blasprangd rygg/rumpa och ett ora som aldrig vill ge med sig efter alla megamagiska kurer jag har provat. Det lever nog en inhemsk parasit i min trumhinna. Eller sa ar det bara swimmersear. Vilket fall som helst kanner jag mig som Agnes i Central Amerika forra aret. Bla rumpa och ont ora. Undrar vad som hander harnast. Kanske borjar jag gilla haster, eller far extrema (men ack sa underbara) skrattanfall nar det minst passar.

Inatt dromde jag att jag var hemma hos mamma och pappa. Om ungefar tre veckor ar jag det. Och jag langtar faktiskt valdigt mycket.

(Sjalvklart har mannen i rubriken ingenting att gora med texten)


Lite bilder finns pa lisettes blogg nutellaimin.blogg.se